Avslutet efter 42 års äktenskap

Jag, NN, tar dig, NN, nu till min hustru/maka/make att dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Så sade vi till varandra för 42 år sedan.

Hur enkelt och infamt man kan bryta och frångå sina löften enligt orden ovan bevisade du med all tydlighet genom din reaktion på Christians kommentar till Sofias blogginlägg igår. ”Tar du åt dig?” och inte t.ex. ”hur kan han skriva så om dig!”
”Är du säker på att han menar Inga-Britta och dig?”
”Vi har väl rätt att ha olika uppfattningar!” Relativt personer som djupt sårat din make??

Och tyvärr är det inte enda gången de senaste månaderna som du inte vill/kan dela sorg med mig – sorg över de smädelser, anklagelser och andra handlingar mot mig och min person från medlemmar i familjen. Och alltid försökt hitta/skapa ett försvar åt dem.

Ja, du säger att du inte vill lägga dig i (?) och att du bara tar parti för dig själv.

Och därefter kommunicerar du, ofta i smyg, med just de personer som mest sårat mig.

När jag i Aruba söker fysisk kontakt med dig avvisar du mig med olika skäl.
När jag ber dig ta kontakt med Christian för att ifrågasätta hans skrivelse - vägrar du!
Mitt förtroende och tillit till dig har rasat i botten – finns inte längre!

Nej Ingrid – såhär kan och får det inte fortgå.

Jag har i alla tider – efter bästa förstånd och förmåga – försökt leva upp till de löften jag gav och alltid sätta dig i främsta rummet – även framför barnen. Jag kommer att ha svårt att göra det i framtiden som läget är nu.

Men det finns ju alltid en möjlighet att ta ett steg tillbaka. Vill du?

Om INTE ser jag bara en möjlighet och det är att snarast gå skilda vägar. Och det innebär att DU snarast lämnar Stengärde och tar med dig de ägodelar och tillhörigheter som du anser vara din enskilda egendom. Till dess förbehåller jag mig rätten att inte dela rum, måltider, resor eller besök gemensamt för att undvika vidare diskussioner.
Bodelningen får vi ta med hjälp av någon kunnig person i frågan.

Det känns oerhört bittert att efter alla år tillsammans tvingas att skriva dessa rader. Och att jag skriver är för att jag vill att det ska vara absolut klart vad jag menar utan utrymme för missförstånd eller feltolkningar.

Jag lämnar ringar och slutliga beslutet åt dig. Antingen behåller du ringarna och vi skiljs åt eller får jag tillbaka dem och vi börjar åter leva efter de löften vi gav varandra:

Jag, NN, tar dig, NN, nu till min hustru/maka/make att dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Hökerum den 6 oktober 2010 kl 11.00